Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig.
— Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin syster.
— Ja, vet du, Celia lilla — sade Clinton, i det han kysste mig — jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja.
— Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en ros.
— Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till dess skall jag tygla min nyfikenhet.
Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par.
Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af hvarann ... så der mycket.
Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna.
— Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar, som man i sådan mängd träffar i de större städerna, varelser, hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man kallar en bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik ersättning i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir en bland de lyckligaste ... äkta män.
Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: „kanske du, min bror, just blir den lycklige“. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla blinda guden, ifall han var i farvattnet.