Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning svarade hon:
— Åh, nog är han hygglig.
— Är han sådan som du föreställt dig honom?
— Ja, nej .... Din bror har jag alltid föreställt mig såsom .... hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade honom.
— Är han öfver eller under den? — fortfor jag obarmhertigt.
— Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet .... Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ... plåga mig med sådana frågor.
Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det.
Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, och rodnade stundom dervid.
Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan.
— Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt — sade kaptenskan till sin man — hon hällde ägggulorna i kaffepannan och kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då hon sjelf började gråta öfver sitt misstag.