Kaptenen smålog och sade blott: — hm, hm. Han hade väl samma tankar som jag.
Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste mig.
Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna som med Anna.
— Kan Clinton — tänkte jag för mig sjelf — kan min bror vara en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla, efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot dem. Kan min bror vara sådan!
Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt:
— Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du älskar mig.
— Ja, ja, ja — svarade Anna i ljuft bryderi.
I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade:
— Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa.
— Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka er med litet vin.