Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar, Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt.
Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus.
Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och derföre så tillfredsställande.
Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du fridens anspråkslösa bok.
d. 8 Jan. 1851.
Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons album.
Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett honom, jag vet icke, om med smärta eller med fröjd.
Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill.
I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person „öka assembléens glans.“
Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna „lustresa“. Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje, likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje.