Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro.
Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad var jag för egen del, men än gladare för Annas.
Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig sitt ressällskap, „hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott förmodan, bivista assembléen.“
Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans. Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden tänker, det är väl det rätta.
Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade Anna:
— Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung, blek gosse.
Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ... gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: — Axel!
Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af lifvet.
Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om jag kunnat. Det blef Clintons sak:
— Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig.