För godt för att vara blott en dröm? — sade jag — Kan verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon jemförelse.
— Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens?
— Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar.
(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag honom således vid namn. Men jag rodnade).
— Det kan nu vara nog — sade Axel —; det förflutna står åter vid min sida och är icke fremmande mer.
Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan sänkte han blicken och talade liksom för sig:
— Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar välkomna der?
— Huru kan Axel tvifla derpå? De äro välkomna.
— Äfven oaktadt Celia finnes der?
Nu anade jag, att hans mening med detta vågar kunde vara en annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på mitt svar, som blef: