— De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla.
— Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag är husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall våga mig till Mainola.
Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur.
Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med penningar nog.
Jag tänkte: — Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel!
Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings. Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet yngre personers sällskap framför äldres. „Jag vill så gerna agera beskyddare“ tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit en proposition af Clinton.
Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet.
De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin förmåga att „hålla mig varm“; äfven måste jag hålla dem räkning för det de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade så tomt efter ... Axel.
Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att jag bleknade.
Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa.