Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon ansträngning.
Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel:
— Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa utöfver de ordinära turerna med ..... mig.
Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom, för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför.
Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant. Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet, aldrig förut. Bland annat sade han:
— Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia.
— Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara.
— Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia!
— Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år!
— Och hvad mån’ vara detta allra bästa? — sade han med en ton, som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen.