— Det som för jorden närmast till himlen.
— Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed dö för det man älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö för ..... sådant!
— Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna.
— Det var bra, att Celia tillade detta nästan. Eljest skulle jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls vara. De blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore borta.
Hastigt förändrande ton sade han småleende:
— Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger.
— Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt — sade jag.
— Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är — svarade Axel.
Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den tredje släden.
Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel, hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger.