Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel.
d. 12 Jan.
Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, — så kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans belefvenhet och artighet, farbror i hans „förmåga att kunna följa med,“ samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig? Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner derigenom i ökad glans.
I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror småskrattande:
— Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men menade säkert en skyldighet.
Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda parken.
Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: — o, att småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade för hvarandra.
Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru passligt det vore, om Axel o. s. v.
Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes svara:
— Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden släcks.