Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang i min kammare, der jag nu är.
Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon håller af?
Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans kärlek ... ack att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar jag den, skulle det så hända att jag besvarade den, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka!
d. 17.
Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig:
— Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta, när du läser med mig.
— Gör jag det? Det visste jag icke af.
— Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för Axels skull.
— Hvarföre just för Axels skull?
— För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel bra mycket.