— Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen. Hvad gör ålder!
— När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig.
— Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. Han är den allrabästa.
Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi, förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit barnafantasin dess späda vingar.
Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta.
De blandade sig med Emmas.
d. 20.
Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så lätt, om man icke griper dem på färsk gerning.
Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga. Clinton och Anna voro med mig.
Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville, vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande och vigtigt.