Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp.
Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig.
— Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig.
Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla.
— Detta ser ut som nedgången till en grufva — sade jag.
— Det är så — sade Axel — fatta mod och sätt dig jemte mig i denna korg. Vi skola fara nedåt.
Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt.
— Är du rädd för mörkret, Celia?
— Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel.
— Det börjar väl äfven snart att ljusna — sade Axel.