— Huru djup är denna grufva? — sporde jag.
— Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför.
I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft.
Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning.
Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur.
— Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne klasser; men slafvar äro de alla.
Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga.
— Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön är stor nog.
Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock lika gestalter.
Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen.