— Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin lön. De äro mina tvångsarbetare.
Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter.
Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor, handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag.
Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd.
— Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till.
Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan. Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan herrlighet.
— Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike — sade Axel. — Snart skall du få se en ännu skönare syn.
Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro olika, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och framräckte sina skänker.
Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig — en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef rätt skrämd häraf.
— Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd — utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i stycken.