Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade:
— Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona.
Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka.
Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade henne med en kyss. Det såg Axel och han talade:
— Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar.
Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig brudsång.
— Är här ej godt att vara? — hviskade Axel. Jag svarade:
— Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka!
— Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat hit din fader och din mor.
Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga brudskaran omkring mig.