Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke hinner mera än en mil på tre timmar.
Så stor och vacker Axel blifvit. — Det var en lycka — sade Emma — att han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd.
Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig så lik i det stora hela. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då jag frågade honom plurariel af ciel!
Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka förändring hos Axel.
Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja!
Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det.
Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå.
Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ... farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi?
d. 10.
Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig: