— Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen.
— Åh — svarade jag — nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt.
Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har jag skrifvit detta i orons album?
d. 15.
Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta.
Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan.
Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig fantasi. Deråt vardt jag ganska glad.
Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade:
— Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en „nedförbacke“, som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid.
Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga proposition. Emellertid gick hästen framåt.