Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi.
Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar.
Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning.
Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid.
O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så dyrt!
Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen hade förlorat balansen, den föll på Axel.
Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig med att resa upp hästen.
Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla vidare och draga hästen med sig i fallet.
— Du dumma menniska — utbrast Emma till Anders — du tänker mer på din usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp, så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen.
Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa skadat hans bröst. Bittra öde!