Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård — det funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till hemmet.
Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma till honom.
O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret.
— Celia — hviskade han — hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm. Celia, du lefver, du är räddad.
— Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt.
— Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det går väl öfver.
Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: — det går väl aldrig öfver. Axel smålog och sade:
— Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta.
— Kanske det skadar Axels bröst att tala — sade jag, i det jag bemödade mig att svälja tårarna.
— Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af den bästa vännen uppå jorden!