Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft!
Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet är krossadt.
Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor.
O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig!
Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När han är borta, så tag då äfven Celia rätt snart.
Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm.
d. 19.
Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom för några timmar sedan säga: — „hvarföre skall du söka skilja mig från Celia. Nog är jag henne trogen“. Sedan började han åter tala osammanhängande ord.
O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min gode vän så hjelplös der.
De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för Celias hjerta.