— Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der.
— Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men ....
Hvad menar Axel — utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag.
— Anse himlen vara uti Vega-stjernan — sade Axel.
Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att himlen var för mig förlorad på jorden.
— Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu ....
Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar sällhet svarade jag:
Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand.
Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel:
— Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke älska Celia!