— Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa.
— Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia .....
Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp.
— Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må’n I underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem.
Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han:
— Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia tycker så mycket om, ur boken om Christi efterföljelse.
Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin, en röst från annat hem:
Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna väsenden. Följ med mig, Celia .....
Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers.
Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap.