Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn var det sista ord, Axel uttalat.
Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte.
Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden.
På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt min Axels ande.
Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln, så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita bädden vinkar mig, jag får drömma.
Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig.
Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag lefver i den flydda, och i den kommande.
I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha svaret klart. De döda veta det. Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig.
O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels ande ovärdig.
I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande klar punkt i väggen.