Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var Axel.
Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af eolsharpans toner.
Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en stilla, salig frid vid minnet deraf.
Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek, men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag ej mista sorgen.
Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig.
Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva i Axels minne.
d. 2 Febr. 1852.
Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting.
Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant.
— Säg mig, bäste doktor — sade jag åter — är min sjukdom farlig.