Jag sörjer öfver att vara kvinna. En kvinna kan aldrig bli första-rangs konstnär. Så säger man. Det är väl så.
Jag skulle vilja ha ro. Ensamhet. Jag ville vara död. Nirvana — den stora lyckan.
Om vi kvinnor ha hufvud, bli vi blott stora mäns leksaker; till detta är det, som de mest framstående af oss nå fram.
Jag har haft besök nästan hela dagen. De ha plågat mig, dessa människor, som störa mig i mitt arbete och ingenting ha att ge.
När jag icke ser honom, är det som om jag älskade, och när jag ser honom, är jag likgiltig. Jag önskar ett slut på detta. Jag känner mig bunden af honom. Jag känner mig nedtryckt af hans öfverlägsenhet.
Jag duger ingenting till. Mitt arbete är ingenting värdt. Är det så, vill jag dö.
Kvinna utan kärlek — — konstnär utan konstnärlighet — — —
Nej! då är lifvet intet.
* * * * *
Det är kväll. Klockan är tio. Det är icke lifsleda, jag känner, ty det är icke tanken på själfmordet, som uppfyller mig. Men jag känner en sorg så djup och mörk, så ogenomträngligt svart, som om det aldrig mer kunde bli dag.