— Ni är god, och ni är duktig, och ni är vacker! Se där det beröm jag fick. Och han sade, att han snart skulle komma igen.
Och han satt och såg så snäll och rar ut, min stackars bortkurtiserade hjälte. Han strök öfver min kind och smekte min haka, medan han såg in i mitt ansikte med en fuktig, blank blick.
— Jag tycker om er.
Stackare min!
— Jag blef så rörd öfver ert medlidande; det sårade mig alldeles icke.
— Jag skulle icke ha varit människa, om icke er smärta rört mig!
Och så till sist sade han, att jag var »mycket mera människa» än man från början kunde ana.
Det tycks således, som om det efter många, många pröfningar ändtligen skulle bli vänskap af.
Och när det så blir, då skall du se, Ivar Mörcke, att jag verkligen kan vara något för dig.
Jag är led vid lifvet. Jag längtar efter honom, och jag ser i honom jämte den store mannen en narr.