Lugn, ro, jämnmått. Ingen nervositet!
* * * * *
Harmen kokar inom mig, men jag vill kufva den. Medlet! Medlet!
Han tycker sig kunna behandla mig som han vill. Ursinnet hotar att kväfva mig. Men det är jag som skall bli herre öfver det i stället. Jag har försökt att läsa engelska, men det går icke. Min tanke följer icke med.
Jag har tändt alla ljusen i kronan för att få bort denna tyngd, som hvilar öfver rummet.
Det är icke längtan längre. Jag vet, att han icke bryr sig om mig. Nej, det är en obändig naturs raseri öfver att nödgas tåla — att icke kunna, icke få resa sig eller hämnas.
Jag vill icke ha en brytning. Jag vill icke, att vi skiljas som ovänner.
* * * * *
Han kom. Jag blef icke glad. Men jag var vänlig, lugn och naturlig. Och han tyckte om det. Jag såg så god och förståndig ut, sade han. Och jag var så ärlig, så okonstlad, så kry och munter. Jag vet ju, att det är slut nu, och jag skall ha kraft att bära det. Så behöfver jag icke vara ängslig och skygg.
Han såg på mig med välbehaget lysande ur de grå ögonen.