* * * * *
Klockan är åtta. Jag har gjort toalett, men enkelt och hvardagligt. Skall han komma? Det betyder icke mycket, om han gör det eller ej. Kommer han, heter det väl som vanligt: jag skall strax gå. Kommer han icke, väntar jag honom i morgon, liksom jag väntat i dag, i går och i förrgår.
Jag är lugn och liknöjd. Det skall bli godt att få slut på detta hufvudstadslif, om jag blott hunnit bli riktigt botad.
Jag känner nästan på mig, att han icke skall komma. Lampans sken tyckes mig redan mörkna. Men jag längtar icke. Det är icke längre någon så stor glädje att se honom. Det gläder mig nästan mer att se Knut Herman. Hur han menar, det vet jag åtminstone.
Vi ha redan hunnit tråka ut hvarandra, I. M. och jag, därför att vårt förhållande till hvarandra är skeft och halft. Men om jag gör goda arbeten och får ett namn, så är det troligt, att vi framdeles bli vänner. Därtill skall min hand alltid vara redo att läggas i hans.
* * * * *
Half nio! Det gnager en smula i bröstet. Det vill kännas som en förödmjukelse — som om jag vore en af dessa vanliga kvinnor, hvilka, då de kastas undan, icke äro annat än utslitna trasor.
Jag skall öfvervinna det, och utan att det får stanna någon bitterhet kvar efter smärtan. Jag är väl ingen så liten själ heller!
Jag lägger undan mina papper, tills jag är viss om, att han icke kommer; ty det gör mig nervös att skrifva med en känsla af, att han kan öfverraska mig.
Fasthet och själfbehärskning, gamla Elsa! Du är icke någon trasa.