Knut Herman har varit något sådant för mig, men på sista året var det som om vi drifvit ifrån hvarandra.
När jag träffade Ivar Mörcke, hoppades jag på nytt. Hans kärlekshistorier vidkomma icke mig; det är icke en älskare, jag söker, och den lilla anstrykningen af erotik skall försvinna som lätta pärlor af kolsyra. Men kan han, som är så splittrad af sina kurtishistorier, verkligen samla sig till något sådant, som en stadig vänskap? Jag tror det icke. Och så måste jag gå vidare för att söka. Det gör ingenting, att jag är gammal, det är icke kärlek, jag begär, allraminst trogen kärlek. Ett slags fostbrödralag är hvad jag vill ha. Just hvad det var mellan Knut Herman och mig de första åren. Den rätte må gärna för mig ha älskarinnor och hustru och hvad han vill.
* * * * *
Jag känner mig så stark i kväll och så trygg i medvetandet om min styrka. Trots allt slagg, som finns hos mig, är jag dock värd att behandlas som jämnbördig af en bra karl. Jag skall nog också finna denne man, lika godt hur och när; och från den stunden skall det komma jämvikt i mitt lif, och Elsa Finne vara en fullkomnad, fullödig karaktär.
Jag lägger mig nu utan att ha sett det långa majestätet hvarken i går eller i dag. Mitt hjärta slår lugnt, och mitt hufvud är svalt. Jag känner ingen förödmjukelse öfver att han drager sig tillbaka, ty jag börjar inse, att jag som människa är lika mycket värd som han.
Hans snille bländade mig i början, så att jag dignade ned som Saulus och ropade: »Herre! Herre!»
Men jag skall resa mig, starkare än förr, mera mogen, mera viss på mig själf.
Jag kan stryka mitt hufvud mot din axel — Caesar — men jag känner mig icke längre förkrossad af din storhet. Jag gläds åt dessa smekningar, som man gläds åt vallmoblommorna vid vägkanten, fast man vet att morgondagens lättaste vindpust skall sopa dem bort.
Mitt lif har varit så kargt och min väg har gått öfver hårda hällar, nu kastar jag mig ned ett ögonblick på mjukt gräs och stryker däröfver med min hand. Jag ler bekymmerslöst mot sol och blå himmel, ty jag har trotsat så mången ovädersdag: hård vind skrämmer mig icke.
Jag trycker mina läppar mot dina, svalt och passionsfritt som kvinna kysser kvinna, ty för mig finns ej detta: »jag törs ej», och jag håller dig kär, som man håller af en stolt och ståtlig fågel eller ett stort, själfsvåldigt barn.