Icke i afton och kanske icke heller i morgon. Jag vill vara lugn. Det är ju godt för mig, att det dör. Det får icke bli vrede och icke bitterhet hos mig. Han har intet ondt gjort mig. Jag vill icke vara småsinnad, jag skall vara stor nog att se tillbaka på honom som på ett vackert litet minne.
Han är mig öfverlägsen i snille, men som människa och karaktär är jag honom vuxen.
Jag vill icke bli nervös och icke ryckas ur min bana. Jag skall icke bry mig om honom, ty jag vill icke utsträcka mina armar till ett stort famntag åt en, som räcker mig ett finger. Men jag skall minnas honom med vänlighet.
Jag skall stanna hemma till nästa möte, men sedan sitter jag här icke kväll efter kväll, om jag icke har lust att arbeta. Det blir icke i vredesmod jag går ut. Men jag har rätt att bli likgiltig mot honom, när han icke är mera mån om att hålla mig kvar.
* * * * *
Knut Herman har varit här i kväll. Det var så trefligt. Jag satt vid mitt skrifbord och sydde, när han kom. Han tog en stol och satte sig där bredvid. — Jag tror, du sitter och lappar en klädning? — Jaha. — Hvem kunde tro en blåstrumpa om att ha ett så nyttigt arbete!
Jag var glad och vänlig; fullkomligt otvungen. Det var som om han varit en bror eller dylikt. Jag tycker, att vi kommit hvarandra närmare än någonsin.
— Man borde ställa så till, att man hade en människa utom sig själf, som man aldrig tordes ljuga för.
De orden äro som tagna ur mitt eget hjärta, ur min egen längtan.
Hur jag sökt efter detta! Efter att få ett öfverordnadt förhållande — jag menar icke afgjordt ett kärleksförhållande, jag menar blott, att jag ville ha en människa, som stod mig närmare än alla andra, just när det gällde att tala sanning. Honom ensam skulle jag säga allt om mig själf, och hvad jag än sade, om mig eller andra, skulle jag veta, att det stannade mellan honom och mig. Jag blir icke någon hel människa, förr än jag träffar på denne. Och finner jag honom aldrig, kunna mina möjligheter aldrig utvecklas till hvad de borde bli.