Jag afskyr mig själf. Jag blygs inför mitt bättre jag, så att jag skulle vilja sjunka i jorden. Jag är klumpig, jag är ofin, jag är obehagligt larmande, jag är simpel, jag är allt hvad en kvinna af verklig själsadel aldrig kan bli. Och detta icke emedan jag i grunden är simpel — det är det förfärliga — utan emedan jag är så skygg, att jag alltid slår öfver till den värsta onatur och blir grof, när jag vill försöka vara ogenerad.
Knut Herman var här i kväll. Den ogenerade tonen å ena sidan, hans underliga tvärhet å den andra, gör att jag slår öfver. Vill vända allt till skratt och löje, troligen af en oklar fruktan, att eljest bli beskylld för sentimentalitet. Men det är fult, det där. Det passar icke min ålder. Och jag kommer att säga saker som jag borde tiga med. Bara af fruktan, att samtalsämne skall tryta. Jag talar högt, sladdrar fram orden i skrattparoxysmer. Det är vidrigt för mig själf. Sedan han gått, hör jag alltid min egen stämma, som skräller för mina öron. Det pinar mig öfver all beskrifning. Och så skulle jag visst kunna skratta åt allt som är mig kärt — förhåna, förneka det. Hvarför? Jag blir grof af öfverdrifven känslighet.
Och så detta själfförakt efteråt!
Jag skall bli annorlunda. Jag skall! Jag skall bli mig själf — lugn, stilla — — —
— — — det allvar, som de gamla florentinska mästarna brukade ge sina porträttfigurer — han talade åter om det i går.
Låt nu se, att du uppför dig hyggligt som en stillsam gammal kvinna nästa gång du råkar Knut Herman, så att du icke slår öfver i pojkaktighet. Det passar dig icke.
Efter nästa sammanträffande skall det kräfvas räkenskap af dig. Du skall ständigt uppföra dig så, som om du hade ett par stora grå ögon riktade på dig. Sanning, sanning! Sanning är det de ögonen fordra, sanning i ord och åtbörder, i blick och tonfall, och så denna själsförnämhetens enkla tillbakadragenhet.
Åh, om jag kunde bli så god, så klok, så hederlig som jag ville! Om jag kunde uppfostra mig så, att jag blefve värd en välvillig hågkomst.
Sanning och arbete.
* * * * *