— Nej, jag kramar sönder er, och det är verkligen opassande.
Om han ännu går och bär på en olycka, så tycktes han åtminstone icke ha burit den med upp till mig. Jag var sorgbunden, det känns som en saknad att lämna hufvudstaden. Och jag är så matt, så förfärligt kraftlös, att det känns, som om jag icke orkade lefva. Det sista sade jag, det första fick jag icke tid att förklara, ty han hade bara fem minuter att ge mig.
— Matt? Drick ett glas vin! Ni kommer att lefva i etthundratio år!
Han var i sitt allra uppsluppnaste lynne. Han inhöljde mig i smekningar och lät hagla små älskvärda elakheter, som hans leende tog udden af. I sådana stunder är han alldeles som ett barn, ett kvickt och lekfullt barn. När han smeker, är det bara som om hans vänlighet icke kunde taga annat uttryck, det faller af sig själft, det är ingen närgångenhet. Man håller af hvarandra, det är så enkelt och okompliceradt som det vara kan. Två fullkomligt konvenanslösa människor, med samma veka natur, smeksam som kattungens — men icke ett älskande par.
Jag är aldrig lugnare, aldrig längre från att vara förälskad i honom, än just då jag njuter det stilla välbehaget af denna tindrande, innerliga vänlighet. Man värms däraf, men den upphetsar icke. Det är en sådan vänlighet, jag alltid drömt om. Men jag trodde, att den icke fanns, annat än i en kvinnas inbillning.
Allt detta skall aldrig kunna harma mig. Jag har intet att blygas öfver, intet att förebrå honom. Jag skall alltid tacka honom för dessa sista solskensdagar. Jag skall vara glad öfver att tänka tillbaka på dem. Det skall ligga ljus öfver minnet.
Jag känner mig lycklig i kväll, som jag sitter här ensam vid min lampa. Jag vet, att mitt oförståndiga stora barn skall gå bort ifrån mig — gå bara! Jag skall sjunka ned i mitt arbete. Jag skall reda mig ett bo efter mitt sinne. Jag skall vara lycklig efter min eremitnatur, och det skall sprida sig en stilla, vemodsfull glädje öfver mitt lif — i minne och arbete.
Jag är lycklig. Jag är så lycklig, att tiden kunde få stå stilla, och så, att det aldrig, aldrig mer behöfde hända annat än detsamma. Jag skulle vilja sluta mina ögon och sjunka i Nirvana.
Jag hör på afstånd det aftagande larmet från den stora staden. Jag är icke i Tibble. Det ligger njutning bara i den tanken. Och så har det stannat en mjuk stämning kvar.
— Ni är så rar och så dum — sade han när jag frågade, om hans melankoli nu vore alldeles förbi, — rar och dum äro synonymer, man är aldrig rar utan när man är dum. Och så lyste hans ögon. Jag har för resten aldrig sett dem sådana som i kväll, de tindrade och logo ständigt mot mig, som om också de sagt: du är så rar och dum. De smekte och kelade. Och jag gled in i hans armar, jag vet icke hur, och han kysste och kysste på halsen, i håret, på ögon och panna, och det var starka, starka armar, de, som trodde, att de kunde krama mig sönder.