Jag var harmsen, kände mig sårad i min fåfänga öfver att han icke kom i går, som han lofvat. Det var så länge sedan han talat om sig själf; vi hade liksom blifvit främmande för hvarandra igen. Jag var mera leksak än vän, kvinna och icke människa. Då är det så svårt att vara god; man känner själfva vänligheten som slag i ansiktet; det är så svårt att icke bli bitter.
Nu är allt detta som bortstruket. Jag känner sorg öfver honom. Men jag känner den utan bitterhet. Jag har sådan vilja att vara god. God mot hela världen, därför att jag ville vara det mot dig. Hvilket oändligt vemod i detta, att kunna med hela sin varelse gå upp i sträfvandet för en annans väl, i att med tusen små obemärkta omsorger jämna vägen för en annan — och så ändå vara utestängd från denna väg genom oöfverstigliga skrank. Jag skall aldrig kunna bli något för honom, aldrig göra honom någon glädje, aldrig kunna visa honom, hur anspråkslös, hur trofast och hur fri från afund en stark kvinnas tillgifvenhet kan vara. Om jag vet, att han lider, skall jag icke kunna göra ens det minsta för att visa mitt deltagande — — — jag skall se honom kämpa ensam mot tusen lumpna hvardagsförtretligheter, jag skall se honom uttömma sin kraft mot dem, och jag skall icke kunnna värja honom för en enda. Jag kan intet, intet göra! Jag som — om han begärde det — kunde ge mitt lif — ja mer än det, ty jag skulle kunna lida dag efter dag för hans skull, om det blott gjorde honom lycklig.
Det är icke hans kärlek, jag begär. Det är hans förtroende, hans välvilja — det en man kan skänka sin mor, emedan han vet, att hon aldrig, aldrig skall svika.
Om det funnes någon att bedja till, skulle jag bedja om detta enda.
Ingen kan vara mera kvinna än jag. Detta begär att få vara någonting för en människa, att få glömma sitt jag, så snart det rör denne andre, det är så äkta kvinnligt. Det är denne andre jag söker och som jag alltid sökt.
Är det Ivar Mörcke, eller skall det bli någon annan? Jag vet icke. Jag står tyst och ödmjuk, med gåfvan i mina händer. Skall den bli antagen?
Jag skall arbeta. Jag skall bli erkänd. Jag vill samla krafter och inflytande; jag vill kunna vara din bundsförvant eller jag vill åtminstone bida och se, om det aldrig skulle kunna förunnas mig att göra dig minsta lilla glädje eller nytta.
Det är underligt hvad en sådan flärdfri och samlad känsla ger jämvikt, hur sundt den reglerar alla förhållanden. Så öppet, så enkelt, så utan allt tvång har aldrig mitt umgänge med Knut Herman varit, som just nu. Jag är en bättre människa än förr, och osäkerheten i mitt sätt är försvunnen. Det är endast mot I. M. jag ännu är skygg, emedan min ställning är oklar. Men mot alla andra är jag så lugn: jag vet, hvad jag skall ge och hvad jag icke skall ge, jag vet, hvad som är öfver- och underordnadt.
Att vara sann mot honom och mot mig själf; det är det öfverordnade. Allt annat följer af detta.
* * * * *