Vi skola skiljas. Han skall glömma mig. Jag skall vara en episod bland tusen andra. Ett lif rymmer så många: — jag skall endast vara en episod.
Men jag skall minnas allt hvad jag nu har lidit, kämpat och sörjt, allt hvad jag njutit i lycka, det skall väfvas in i mitt kommande lif, det skall speglas af mina arbeten, gnistra som regnbågsglans i dess facetter.
Det är för dig jag diktar, för dig jag vill vinna erkännande. Hvarför?
Jag vet det icke, jag känner det blott så.
Det har kommit en storslagen stillhet och ro öfver min tankegång. Allt det småsinta och låga är liksom trampadt ned i stoftet framför mig. Det kommer mig icke vid. Det kan fläcka mina skosulor; till mitt hjärta når det icke.
Detta skall bli det varaktiga intrycket af vår bekantskap; behållningen af alla dessa inre slitningar, dessa stridiga känslor, dessa skärande, skrikande stämningar.
Ännu äro striderna icke slut. Men jag känner, att det är den grundtonen som skall bli förhärskande.
* * * * *
Jag har gjort toalett, men jag väntar icke, att han skall komma, jag längtar åtminstone icke, fast det naturligtvis skulle bli mig en stor glädje, om jag finge se honom. Jag har gjort toalett blott för säkerhets skull: jag vill icke, att han skall finna mig illa klädd, om han kommer, de sista intrycken äro lika viktiga som de första.
Hvilken skillnad nu och för en månad sedan! Hur klokt var icke det botemedel, jag valde. Jag tänker ännu för mycket på honom, men jag är lugn. Jag är beredd på det, som skall komma — att han kastar bort mig, som han kastat bort alla de andra. Jag vill vara bättre väpnad än de. Jag skall se till, att likgiltigheten icke kan bli så fullständig; det måste bibehålla sig en liten välvilja.
* * * * *