Jo, han kom. Jag satt och läste — hade beslutat vara lugn och kväfva hvarje glimt af missräkning, om han uteblef.
Så kom han, ja. Med sin bekymrade min. Tog boken för att se hvad jag läste.
Vi satte oss och började prata. Han var melankolisk om dagarna, sade han, brydde sig icke om att se någon människa, kände sig liknöjd för allting. Han var som ett förkeladt, missnöjdt barn. Jag påstod, att det nog skulle gå öfver, när han kom till Italien. Och så berättade jag, att jag ämnade resa hem nästa söndag eller måndag.
— Redan? Och på allvar?
Det såg ut, som om han fått tårar i ögonen, men han lyfte icke blicken, och han teg en lång stund.
Sedan började han tala om sin resa, undrade, om han skulle upplefva många äfventyr i Rom. Jag tröstade honom med, att det var högst antagligt.
Och så talade han om sina eröfringar från förra året, då han var där. — Slikt är det enda, som verkligen intresserar damerna! Jag måste le inom mig. Hur det intresserar den store skalden själf — detta strunt — sysslolösa människors tomma kurtis. Rika lättingars tidsfördrif. Att han icke känner sig för god till att utströ sig själf så där, nypa för nypa, som ett rökelsepulver. Hur förödande det måste verka på de djupare krafterna i karaktären, detta, att aldrig åtminstone för en tid stadga sig i ett förhållande, finna ro i det och samla sig kring det. De förefalla mig så ytliga och narraktiga dessa dockteaters-känslor. Sporten att fängsla kvinnohjärtan — — — få så många som möjligt för att räkna dem som ett barn räknar sina pepparnötter — icke för att äga något helt, för sig själf, utan bara för att kunna glädjas åt sin oemotståndlighet.
Hvad var det allt, han berättade i går? Frun som bjöd honom en half million lire, om han ville skiljas vid sin hustru och gifta sig med henne — det vill säga, sedan hon då också skilt sig från sin make. (Hvilken kombination! Och egentligen — hur nesligt för en man af snille att utsätta sig för ett sådant köpeanbud!) Han såg på mig. Han frågade, om jag trodde, han ljög? Visst icke! Jag känner ju själf denna makt, som lik en trolldom omsnärjde mig, strax han närmade sig. Han säger, att det var ofattligt (hennes kärlek) därför att hon icke kände honom. Nej. Det är just det där på en gång välbekanta och främmande, som gör, att man strax tycker, man kan kasta sig till ett varmt hjärta och som gör att man sedan känner en tomhet — huldrans ihålighet.
Hon har ofta skrifvit till honom sedan, och alltid slutar hennes bref med refrängen: — Främling — huru många skulle icke vilja böja sig i stoftet för dig.
Det var den strofen hon citerade den kvällen, då hon i sin vagn förde honom hem från en fest och han, vid skenet af en lykta, såg hennes allvarliga ansikte, inhöljdt i en hvit spetsslöja, vid det hon häftigt kramade hans hand — — — —