Jag tror hvartenda ord. Han behöfver icke ljuga om sådant. Han sade, att hon är en kysk kvinna. Att det är mycket få kvinnor man kan bruka det ordet om, men att hon just hör till de få.
Så var där en annan. Hon var stor och präktig, med ett par mörka ögon, »som tycktes vilja sluka mig». (Jag kände mig slagen af definitionen och sänkte blicken.) De hade först träffats på en middag — etc. Ja och så var där en tredje, en femton års flicka, som flög honom om halsen, för det han skrifvit en dikt på hennes solfjäder. Och så var där tre gamla fröknar —
Vi skrattade rätt godt. Han hade kommit i briljant lynne.
— Jag blir allt dummare och dummare — sade han och lutade sig med kinden mot min — men säg ingenting om det till andra. Ni märker nog, hur dum jag är.
— Ja, ni är mycket obegåfvad!
— Jag talar ju beständigt om mig själf — det är ett säkert tecken!
Och så såg han så rar ut, liksom sorgsen öfver sin egen barnslighet.
Underliga människa! Men jag tycker om detta glittrande väsen, så olikt mitt eget.
Ja, jag håller af mitt stora barn i alla fall. Det kommer mer och mer moderlighet i min känsla för honom. Det är löjligt, men det är så i alla fall. I alla kärleksaffärer är han ett oförståndigt barn. Bara att ha gått och gift sig som han! Och så trassla in sig i denna oändlighet af småintriger! Och så berätta den ena kvinnan om de andra.
Han har själf en känsla af det narraktiga däri. Han är liksom rädd, att man skall skratta däråt, men kan likväl aldrig låta bli att berätta allt hvad han borde tiga med. Hans farhågor komma alltid fram så där hälft på skämt, men med allvar under.