Jag skulle väl tala om hans fåfänga, sade han, då jag skrifver den där boken, som en kvinna alltid skrifver om den man, hon »hållit en smula af».
Jag skrattade och sade, att det skulle jag.
Däri skulle jag framställa honom som en storskrytare och säga, att han saknade begåfning?
Han är så oemotståndligt godmodig och rolig, när han bara låter bli att drapera sig i sin egen storhet. Hvilken jag åtminstone så väl förstår att uppskatta, just när han är som mest hvardagsaktig och enkel.
Så var det tid att gå.
— Detta är ert glas? han förde det mot mig.
— Ja!
Han skrattade:
— För resten gjorde det väl icke så mycket, om vi två drucko ur samma glas?
Hans barn bli så förtjusta, när han icke är rädd för att dricka ur deras glas. — Sådana små varelser — sade han och skrattade så godt — bestå ju nästan uteslutande af mjölkdroppar. Det är minsann ingenting att vara rädd för!