Din ovän vill jag aldrig bli.
Men jag skall gå vidare och söka. När du icke bryr dig om mig, är jag åter fri. Och jag vill söka en människa att hålla af. Helst en man. En vän, en son, en hvad för något som helst. En människa utom sig själf, som man icke behöfver ljuga för.
Antingen skall jag finna detta hos dig, sedan det där dumma, halferotiska dunstat bort, eller också — troligare — skall jag finna det hos någon annan.
* * * * *
Det är jag som går. Jag har penningar nog att stanna. Men på söndag reser jag; icke i harm eller förhastande, utan lugnt, därför att kuren är slut.
Det är jag som går, därför är jag icke bitter, därför kommer jag icke att skrifva en nedsättande bok om den, jag höll af.
Jag har aktning för mig själf; det är med grannlagenhet jag ser på de känslor, jag hyst. Jag har älskat dig, och hade du varit mera samlad och mera helgjuten i ditt känslolif, skulle jag kanske kunnat älska dig alltid.
Nu kan jag icke.
Men jag beundrar ditt snille. Jag beundrar också finheten och ädelheten i din karaktär. Jag vill visa, att jag är dig värdig. Jag vill tänka högt om dig därför, att jag själf icke är låg.
* * * * *