— Skall jag släcka lampan också?
— Nej, sade hon kort.
Han kom långsamt tillbaka, liksom obeslutsam. Hon sträckte handen mot honom. Han såg på henne ett ögonblick, tvehågsen, så kom han. Kastade sig med lidelsefull häftighet ned, alldeles in till henne.
Hon såg endast afvisande på honom, så förstod han.
— Ni kan icke? Nå, följ er natur. Men nu vill jag aldrig kyssa er mera.
De tego båda mycket länge. Han satt slapp och liknöjd, med blicken riktad mot golfvet. Hon såg hans nacke och en liten del af kinden och ögat. Han satt alldeles orörlig, ögonlockets kant blef rödaktig och det glänste vått öfver emaljen. Hon vågade icke säga något, icke göra en rörelse. Hon kände sig som en missdådare, därför att hon svarat nej, hon skulle ha känt sig som en ännu större missdådare, om hon svarat ja.
Han sade icke heller någonting. Det var en tystnad, som kunnat utsträckas hur länge som helst. Plötsligt skakade han till som af en frossbrytning, och kinden blef gråblek.
Hon vände sig icke om, men det var som om han känt hennes skrämda blick.
— Det är ingenting. Bara lidelse. Det går öfver.
Efter några minuter reste han sig, gick bort i rummet och började tala om likgiltiga ting, som om intet händt. Han såg endast litet allvarsammare ut än eljes.