Ja — det är lätt att fråga för en, som njuter det ena kärleksäfventyret med samma bekymmerslöshet som det andra. Det är svårare att svara för den, som står med hela sitt kommande lif i sina händer.
Men hon log mot honom. Han var henne kär, och hon visste, att hon nu skulle stöta honom bort med sina egna händer. Några ögonblick till blott — några ögonblick att vara lycklig.
Och när hon log, hviskade han frågan ännu en gång, i det han drog henne till sig.
Det var, som om han skurit i hennes hjärta med långsamma knifdrag
— — — Skilsmässa — — — kyla — — — Men det måste komma.
— Du vill icke?
Han fick ej annat svar, än det han tog från hennes läppar och läste i hennes ögon.
— Ja, ja. Följ din instinkt.
Han strök hennes panna, strök det sträfva håret därur, han smekte och kelade, men hon var sorgsen. Ljusskenet skar henne i ögonen. Förkänningen af hans kommande ovänlighet hade vuxit till en tortyr.
— Släck de ljusen, de plåga mig.
Han reste sig och gjorde som hon sagt.