Jag darrade. Nu skulle ovänligheten komma. Men den kom icke ännu. Han lyfte upp mitt nedböjda hufvud och såg mig skälmskt in i ögonen.
— Se bara icke så högtidlig ut!
— Jag är icke högtidlig.
— Ar du ond på mig — säg?
— Nej.
— Är du rädd för mig då?
— Ja. Jag känner mig så underligt skygg.
Han sade ingenting, och så satt hon en stund med näsan mot hans rock. Sakta lyfte han upp hennes ansikte mot sitt och så sutto de tysta, länge, länge. Hon tänkte: — är jag lycklig nu? Det skymtade för hennes blick en af närheten förstorad panna, mörkt hår och mörka ögonbryn. Hon blef skrämd, men slöt sina ögon, och nu svarade det inom henne: ja, jag är lycklig — för ett ögonblick — af en dröm, drömmen att vara älskad. Hon satt i ett skrufstäd, hon skulle icke kunnat göra sig lös, om hon velat.
Och när hon blef lös, vågade hon icke se upp, hon djärfdes icke möta denna liksom sugande blick. Hon hade blott blixtsnabbt lyft sina ögon och så slagit ned dem igen.
— Hvarför så högtidlig?