Öfvergår han till vänskap, då har det åtminstone legat någon sanning i de känslor han visat, då är han en bra karl, och då skall jag hålla af honom.
Klockan åtta.
Jag går och går. Det är som om jag skulle digna af smärta; nej, det är som om smärtan ville urhålka mitt bröst med sina obarmhärtiga gnagande tänder — fräta upp hela min varelse invändigt. Hjälp, Gud, om du finns!
Det bryter mig, det krossar mig. Det stampar sönder mig till en enda blodig massa.
Det är min fantasi och min längtan som tagit öfvermakten igen. Men det är den sista striden. Blir han borta i kväll, då tror jag, att segern är vunnen.
Det bräcker i hufvudet, min strupe är torr som om jag vandrat genom en öken — och så denna förfärliga, ödeläggande smärta i bröstet.
* * * * *
Half nio.
Nej, jag ångrar mig icke ett ögonblick — — — Men hur jag lider! Det är som om smärtan visste, att nu står den sista striden, att nu måste den samla hela sitt raseri, och att, då den uttömt hela sin sammanträngda kraft, är jag fri.
Vrid mig i stycken, martera mig, låt mig ligga halfdöd kvar, uttömd af trötthet, sönderbråkad och tio år äldre! Gör det! Men det är en operation, och sedan den är förbi, skall såret läkas, långsamt och smärtsamt, men dag för dag.