Och då såret är läkt, då har jag segrat.
* * * * *
Tio minuter i nio.
Ännu är ovissheten icke förbi. Hela mitt inre skälfver af oro. Spänningen är så stark, att svettilningar af ångest löpa som kårar öfver min rygg. Och det vrider likt klämmande tänger i mitt bröst. Jag har icke en redig tanke; endast en vanvettig: kommer han eller kommer han icke.
Maten står på bordet, men jag kan icke äta. Jag kan icke vara stilla; plågorna vilja döda mig. Jag går och går, sätter mig endast ned vid bordet och kastar dessa rader på papperet, går så igen.
Gamla Elsa, vi vilja kväfva vårt skri. Ingen skall veta, hvad vi lidit.
* * * * *
Tio minuter öfver nio.
Hvarför denna förfärliga ångest? frågar jag mig själf. Hvad är dess egentliga kärna?
Låt se.