Det är icke själfva skilsmässan. Jag har ju mitt arbete. Det är ännu mindre längtan efter hvad jag tillbakavisat.
Det är smärtan vid den tanken, att han kan känna groll och ovilja mot mig. Den tanken är mig olidlig därför, att han varit mig kär eller ännu är det.
Om vi endast i förtroende och tillgifvenhet kunde säga hvarandra farväl, då skulle jag gå nöjd — — — — (här kom han).
* * * * *
Och klockan tio satt jag i lugn och ro och åt mina smörgåsar med god aptit — fyra stycken.
* * * * *
Du svarta räf! Jag ser nog, hur fint du går tillväga. Men du är i alla fall rar, och jag håller af dig. I dag skulle han hålla i sig och aldrig kyssa mig. Jag skulle tämjas med svält — som en bångstyrig häst. — Men icke helt ändå! Ett par små, snabbt förbihalkande parenteser, alldeles sådana som på teatern. Och så tal om, att han aldrig behöft smäkta, aldrig blifvit tillbakavisad. Och så: — Ja, nu se vi hvarandra på lördag för sista gången. — Och så borta i skumrasket vid dörren en den kyligaste teaterparentes, så ett par blickar, som möttes, frågande, skälmska, så en ny, icke fullt så kylig parentes, som icke heller blef så kort, ty kring en mjuk pälskrage lade det sig en arm, och en smidig kvinnogestalt böjde sig åt sidan, smög sig in mot ett pösande skinnfoder — — och den parentesen sade allt hvad de fumliga orden icke rå med. Och aldrig har jag sett en blick mer skälmskt triumferande än den, som lyste borta från dörren: — Ser du — sade den — ser du, att du fick komma ändå! Han skrattade, det trollet: — Ser du, det halp! Jag skall nog veta, att tukta dig!
Och så högt: — Farväl tills på lördag!
Du stora troll, bara du icke blir ond, så ska vi få se! Kommer jag bara underfund med dig och blir varm i kläderna, så skall jag nog löna dig och icke vara högtidlig längre. Jag skall skämta och väsnas — du! — med händerna i din svarta peruk; och du skall se, om du kan få en smul mer, än jag vill ge dig!
Märker jag bara, att du icke går — — Då är det icke farligt. Min älskare får du icke bli, men mista dig vill jag icke heller.