* * * * *
Han hade lofvat att komma, alldeles säkert. Jag var så trygg.
Kommer farande upp och säger, att han skall gå strax. Och så att han »kanske» tittar upp före klockan elfva, om jag då ännu är visibel. Och så: det är dumt att resa redan på måndags morgon.
Såå? Jag skulle kanske ligga här ännu någon tid för att hvarannan dag få höra detta: — Jag kommer bara för att säga, att jag icke har tid i kväll.
Nej tack! Nu kan jag det utantill. Kommer jag bara väl härifrån utan att bli ovän med honom, så skall jag nog akta mig att råka i hans klor så snart.
Jag fick rosor och violer i kväll. Jag tycker mera om blommorna än om honom själf. Blommorna äro vackra. De stå på mitt skrifbord, belysta af lampskenet.
Jag är sömnig. Jag är hvarken bitter eller ond. Men jag känner motvilja för honom. Det är brist på tillit. Om jag visste, att han höll af mig, och att jag kunde lita på honom, då behöfde han icke ägna mig stort mera tid, än han gör. Jag skulle likväl hålla af honom.
Hålla af? Denna tomma kurtismaskin! Ja, han förtjänar det visst.
Det är dumt det hela. Men jag ångrar mig icke. Han skall springa och sladdra om, att jag »älskat» honom. Det bryr jag mig icke om. Det är ju sant. Men längre har det icke heller kommit.
Jag är sömnig. Jag känner mig lugn som en filbunke och jag lägger mig.