Det skall gå öfver. Är han värd tiondedelen af en sådan tillgifvenhet, som jag skulle ha att ge?
IV.
(Tibble.)
Seså, nu är historien slut; för denna gången åtminstone. Jag vill minnas allt, jag vill veta, att det icke varit en dröm, därför har jag skrifvit upp det.
Sista dagen ville jag icke ha ett ögonblicks ledighet. Jag var rädd, att saknaden skulle hugga klorna i mig.
Det var före middagen. Här satt en liten fru och pratade. Så kom han. Och vi längtade båda, att den goda damen skulle gå, men hon satt som limmad på stolen. Det var rent af fånigt, att hon icke gick; hon borde väl kunnat känna i luften, att vi önskade henne dit pepparn växer.
Jag var uppspelt och tokigt glad. Jag kunde knappt sitta stilla. Min diktare höll på att bli stött. Han riktigt grälade på mig. Man skulle nästan kunna tro, att jag gladde mig åt att lämna hufvudstaden. Jag såg ut som en »elektriserad groda».
När vi märkte, att vi icke skulle bli fruntimret kvitt, gick han till sist, sedan han lofvat säga mig farväl efter teatern.
* * * * *
Jag kom borta från hörnet i gången med kappan ännu på, och han kom från mitt rum, med denna seglande, majestätiska gång, som är honom egen. Paradmarsch, som hans prosastil. Han såg så glad och vänlig ut och sträckte handen emot mig. Så gingo vi in tillsammans.