Han hade följt upp fröken Berg och pratat några ögonblick med henne i trappan, sade han. — Han hade icke sett mig på teatern.
Han stod nu och höll mina behandskade händer, och han betraktade mig.
Jag kunde ingenting säga. Jag undrade, om han skulle gå strax, och jag kände ett stilla vemod vid tanken på, att vi nu skulle skiljas.
Han stod alltjämt och såg på mig, med mina händer i sina. Och så kysste han mig, lätt och lugnt, med en viss tillbakadragenhet.
— När skola vi två återse hvarandra? sade han flera gånger.
— Tänk på mig ibland — tänk på mig med vänskap! Det var det andra han upprepade.
Jag svarade, att jag nog skulle tänka alldeles för mycket på honom.
Jag satte mig på divanen, och han stod framför mig. Jag såg upp i detta kära ansikte, som jag icke skulle se på så länge.
— Drag era långa handskar af, så att jag åtminstone kan få en hand, sade han.
Jag drog den högra af.