— Den andra också!
Jag gjorde så, och vi knäppte samman våra fingrar, medan jag ännu satt och såg upp i hans ansikte.
— Låt mig få omfamna er. Nu skall jag gå.
Jag reste mig upp, och han slöt mig in till sig.
— Tänk på mig med vänskap!
Jag måste vända mig om och trycka näsduken mot mina ögon.
Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrån med toalettspegeln, där han första gången hviskat »du» i mitt öra. Han tryckte mig in till sig så hårdt, och jag gömde mitt ansikte mot hans axel, min kind mot hans.
Vi drogo oss åter ifrån hvarandra, hårdt hållande hvarandras händer.
Jag sade honom, att han icke lärt känna mig, därför att jag varit så skygg. Jag hade alltid så starkt känt hans öfverlägsenhet.
Han tyckte, att han aldrig visat sig öfverlägsen, tvärtom hade han visat mig alla sina mänskligaste och svagaste sidor.