Flera veckor gick hon sedan ur vägen för honom med ett slags skygg respekt. Han var för henne ett förkroppsligande af samvetsagget, och hon vågade icke möta hans gulgröna ögons hatfullt tindrande blick.
Men en eftermiddag i juni, då hon lekte Kolumbus på ängarna närmast stranden, hörde hon plötsligt häftigt skall, och ett tu tre kom August flygande öfver en gärdesgård. Efter följde tre främmande hundar. Nu voro de alldeles in på honom, nu hade de omringat honom och den främsta högg honom i halsen — — — Då störtade Elsa fram och kastade sig i striden, blef angripen och omringad af de tre hundarna, men slog vildt omkring sig med sitt svärd, fick August i nackskinnet och lyfte honom upp i sina armar, fast han fräste och klöste henne så att blodet rann. Hundarna förföljde henne, skällande, en bet henne till och med i armen, men hon bekymrade sig icke om annat än att rädda August. Hon tryckte honom in till sig så hårdt, att hans motspänstiga klor sargade hennes bröst, hon strök med sin blödande hand ömt öfver hans hufvud och talade till honom, smeksamt lugnande, som till ett barn: — Så, så-å, kisse lilla!
Magistern, som på afstånd bevittnat uppträdet, skyndade till undsättning och jagade hundarna bort. Katten ville hon icke släppa ifrån sig utan bar honom ända fram till gården.
Magistern följde henne tigande och betraktade henne från sidan: i sina röda stöflar och sin korta kjol med sitt upprörda lilla tattareansikte och sina hängande svarta hårstripor liknade hon en liten furie, som gått barmhärtighetens ärende.
Underliga barn! tänkte magistern. — Främmande vildfågel! Skall din obändiga natur någonsin finna sig tillrätta i Nordens kalla luftstreck?
VI.
Den stora majstången låg på gården, pyntad med girlander af blommor och grönt; Elsa hade bundit kransarna högst uppe. Nu restes den af det helgdagsklädda gårdsfolket och planterades midt i gräsplanen, medan pappa kisade med ögonen för att få den rak, och ideligen kommenderade: höger! och vänster!
Under kastanjerna stodo långa bord af ohyflade bräder på bockar, fyllda af stora fat med jättesmörgåsar, som dignade under sitt sofvel, och hela bunkar med mjölk och kittlar med rykande gröt. Allt folket trängdes omkring borden och förplägade sig betänksamt grundligt, så som skick och sed var. Men efteråt fingo barnen leka omkring majstången, och den roligaste leken var, då löjtnanten ställde upp dem i rad och lät dem blunda och gapa och fyllde deras munnar med karameller, så att den som gapade värst, fick mest.
— Just så går det till i lifvet! sade magistern, skrattande. — Den som gapar värst, får mest.
Hennes nåd gick omkring bland folket, tilltalade alla med deras namn, hörde vänligt på hvad de hade att säga och intresserade sig för deras minsta angelägenheter. Sällan hade Elsa sett farmor så blid.